Nyligen meddelade Högsta domstolen dom i mål nummer T 9030-23 som behandlar verkningarna av en icke uppfylld reklamationsplikt.

En bostadsrättsförening ingick ett avtal om förvaltning av föreningens administration och ekonomi med ett företag verksamt inom bostadsrättsföreningsförvaltning, avtalet hänvisade till standardavtalet ABFF 04. Bostadsrättsföreningen utsattes därefter för ekonomisk brottslighet genom att betalningar gjordes till icke existerande bolag. Bostadsrättsföreningen väckte talan mot det förvaltande företaget som bland annat invände att bostadsrättsföreningen förlorat sin rätt till skadestånd då anspråket framställts för sent och hänvisade till en bestämmelse avseende reklamationsfrist i standardavtalet.

Av bestämmelsen framgick att fel ska reklameras skriftligen utan dröjsmål efter att beställaren märkt eller borde ha märkt felet. Avseende skadeståndsanspråk till följd av fel angavs att det skulle framställas senast tre månader efter att felet upptäckts. Frågan som sedermera behandlades i Högsta domstolen var huruvida en reklamation som inte gjorts inom den angivna fristen även innebar att rätten till skadestånd hade gått förlorad.

Inledningsvis konstaterade Högsta domstolen att lag- och avtalsbestämmelser som preciserar villkor om tid och sätt för hur anspråk ska göras gällande för att inte gå förlorade måste tolkas restriktivt på grund av dess drastiska rättighetsavskärande verkan. Utgångspunkten måste enligt Hösta domstolen vara att om det inte finns tydliga omständigheter som talar för en annan tolkning ska inte rätten att göra krav gällande gå förlorad till följd av att kravet inte framställts inom reklamationsfristen.

Högsta domstolen fortsatte med att resonera kring syftet med att inte ange en konkret rättsföljd i en specifik avtalsbestämmelse. Ett sådant syfte ansågs vara att slå fast att en part inte får förhålla sig passiv utan har att reagera inom avtalad tidsfrist och att underlåtenhet skulle kunna få konsekvenser avseende valet av tillämpbar påföljd eller för bestämmandet av skadeståndsbelopp. Detta för att parterna på ett tidigt stadium ska kunna få situationen klar för sig och få en möjlighet att vidta skadebegränsande åtgärder samt kunna säkra bevisning.

I aktuellt fall bedömde Högsta domstolen att en reklamation som gjorts för sent inte innebar att möjligheten att framställa skadeståndsanspråk hade gått förlorad.

Kommentar

Avgörandet får anses ha ett relativt stort nyhetsvärde och går inte helt i linje med den senaste tidens avgöranden som uppställt en mer strikt hållning avseende rättsföljderna av parts passivet. Avgörandet ger anledning att fråga sig vad en avtalad reklamationsfrist som inte uttryckligen anger en rättsföljd egentligen har för funktion. Som det skiljaktige justitierådet menade får en sådan bestämmelse snarare karaktären av att utgöra en ordningsföreskrift.

Refererat avgörande avsåg ett standardavtal och troligen lär det få verkningar även i andra situationer där olika typer av avtal inte tydligt anger att en rättsföljd går förlorad vid ett negligerande av en föreskriven reklamationsfrist. Samtidigt finns det skäl att vara försiktig avseende avgörandets tillämplighet beroende på vilket rättsområde som är aktuellt i det enskilda fallet. Det finns dock anledning till att se över avtalsmallar och liknande förlagor för att säkerställa att skrivningar avseende reklamationsfrister tydligt anger att rättsföljden går förlorad om reklamation inte sker i rätt tid.